Att bryta vall eller gröngödslingsgröda på senhösten och därefter så vårsäd gav mindre kväve- och fosforläckage än brytning tidig höst med efterföljande höstvete.

Forskare vid Institutionen för mark och miljö vid SLU undersökte hur utlakningen kan minskas i ekologiska växtföljder. Försöket genomfördes på Lanna försöksstation i Västergötland på två närliggande fält med separat dränering av varje försöksruta på en 47-procentig lera. I fältförsöket efterliknades två växtföljder som representerade en mjölkgård och en spannmålsgård. På mjölkgården innehöll växtföljden höstvete efter vallbrott, åkerböna, korn och en tvåårig klöver/gräsvall (30/70). På spannmålsgården ingick två ettåriga vallar. På mjölkgården gödslades med flytgödsel i mängder som motsvarade den mängd växtnäring i foder som producerats på fältet. Spannmålsgården fick enbart gröngödsling.

Läckaget av kväve och fosfor var totalt sett lågt från båda växtföljder. Största delen av förlusterna skedde under perioden 1 oktober till 31 maj, med högre förluster från spannmålsgården med 9,1 kg N/ha och 0,55 kg P/ha jämfört med mjölkgården med 6,8 kg N/ha och 0,39 kg P/ha. Skillnaden var dock statistiskt säker bara för de växande vallarna.

Med vallbrott i september och etablering av höstvete därefter så läckte det mycket kväve under vintern. Om vallen istället bröts i oktober/november och marken fick ligga bar tills våren då den såddes med korn minskade läckaget. Fosforläckaget efter brytning av ettårsvallen blev då lika lågt som i växande vall. Efter de tydliga resultaten rekommenderar forskarna att höstvete inte odlas efter vallbrott utan att vallen istället bryts sent på hösten för att sedan sås med vårsäd.

Nyheten är hämtad från EPOK. Läs mer på deras hemsida