"Samexistens" enligt genteknikbranschen

Efter snart fem års påtvingat uppehåll med GMO-grödorna vädrar genteknikbranschen morgonluft igen.

Nya EU-regler om riskprövning, märkning och särhållning kan vara färdiga inom något år. Sedan tycker genteknikföretagen, uppbackade av både EU och svenska regeringen, att det ska vara fritt fram för kommersiell odling. De omkring 20 ansökningar som legat i EUs kö har redan börjat behandlas igen.

Det återstår bara ett litet problem. Hur ska GMO-grödornas gener förhindras att sprida sig till den stora majoritet av lantbruken som tänker fortsätta att odla GMO-fritt?

*

EU-kommissionen har länge vägrat att ta i den heta potatisen, trots återkommande uppmaningar bland annat från EU-parlamentet. Men nu går det inte att vänta längre och plötsligt råder intensiv aktivitet kring "samexistens", som den nya modetermen lyder.

Tyvärr verkar både EU och genteknikbranschen ha en ganska enögd bild av vad det innebär att samexistera.

I mars läckte det ut ett internt dokument från jordbrukskommissionären Fischler, där det bland annat hävdades att GMO-fria zoner skulle vara olagliga, eftersom de skulle inskränka GMO-odlarnas frihet att odla genmodifierat. (Inget sades om övrigas frihet att slippa.)

Strax efteråt annonserade forskningskommissionären Busquin en kommande "rundabordsdiskussion" om frågan. Där råkade programmet ha blivit alldeles fullt av "objektiva experter" från genteknikbranschen (Syngenta, Bayer, Limagrain m fl). Och trots att effekterna på den ekologiska produktionen är en av huvudfrågorna var de europeiska ekoorganisationerna inte ens inbjudna att delta.

På hemmaplan bidrog Sten Moberg, vd för Svalöf Weibull, med en debattartikel i Land där han pläderade för "realistiska GMO-lagar". Med det menade han att det måste bli tillåtet med GMO-förorening på flera procent även i "GMO-fritt" utsäde. (EU-kommissionens förslag är för närvarande 0,3-0,7 procent beroende på gröda - redan det högt med tanke på att föroreningen i den färdiga produkten kan bli betydligt större.)

EU måste nämligen blicka framåt, förmanade Moberg, mot den dag då 50 procent av den europeiska arealen består av GMO-grödor.

*

Verkligheten är att GMO-grödorna är en marginell företeelse som trots massiv ekonomisk och politisk uppbackning inte lyckats slå igenom annat än i tre länder som är extremt specialiserade på bulkgrödor till foder och industri. GMO-grödor odlas på mindre än fyra procent av världens åkerareal och 93 procent av GMO-arealen finns i USA, Argentina och Kanada. Den begränsade framgången beror helt enkelt på att det inte finns någon efterfrågan.

Inget tyder på att GMO-växter överhuvudtaget har någon framtid i livsmedelsproduktionen. En alldeles färsk EU-undersökning visar att en solid majoritet av de europeiska konsumenterna fortfarande säger tvärt nej till GMO-mat. Forskningskommissionären Busquin avfärdade genast resultatet som ett utslag av "obefogad rädsla och fördomar". Märkligt bara att samma urval intervjupersoner var så positiva till många andra gentekniktillämpningar inom t ex forskning och medicin.

GMO-producenterna har ända från begynnelsen jobbat efter maximen "kunden har alltid fel". Kanske är det dags för en avstämning av utfallet? Möjligen är inte maktspråk och arrogans alltid bästa sättet att etablera en ny nischprodukt?

Visst kan vi diskutera "samexistens". Men då utifrån den självklara utgångspunkten att det är GMO-företagen som måste visa hur deras nya teknik kan introduceras på ett sätt som inte orsakar nya problem eller kostnader för oss som tänker fortsätta odla de ekologiska och konventionella grödor som EU-konsumenterna verkligen vill ha.